Snyftis

Det är aldrig bra att sitta på skolan å göra absolut inget. Då tar jag fram depp-musiken och läser bloggar. Oftast hästbloggar. Det är inte bra. Då minns jag bara när jag red, alla de hästarna jag älskade - dem som ingen annan förstod. Tänker mycket på det Isa skrev på sin blogg, att hon var den enda som riktigt gillade just den hästen. Den relationen hade jag med två olika hästar och båda stod mig nära, men togs ifrån mig för tidigt.

 

Fina Raya (kallade henne det, då hennes riktiga namn var för svårt) var en nordsvensk dam på ca 7 år. Hon hade just kommit till stallet när jag än en gång fick byta grupp, för sista gången. Hon var en snäll tjej som älskade alla så länge man behandlade henne på sättet man själv ville bli behandlad - dock var det inte många som fattade det, och körde henne för hårt. Hon blev snabbt hallt, och det ena ledde till det andra. Hon dog efter bara några månader där.

Men mina stunder med henne hade jag. Vi kunde stå länge i boxen, hals mot hals, omslutna av varandra. Tiden försvann många gånger. Det var som om våra sinnen smälte samman. Detta fick mig att tro på telepatiskkommunikation. Vi stod så flera gånger, pratade på vårt vis. Tills mamma kom och påminde att alla andra var klar, och jag hade inte ens borstat av henne. Vi var ett team. Jag ångrar bara att jag inte tog till vara vår tid bättre, spenderade mer tid inne hos henne, önskade henne på lektionerna mm. Jag hann bara önska henne en gång.

 

Sedan hade vi Casander, av typen "stor-ponny". En herre på äldre dagar, Stallets buse, den arga hästen som ingen ville ha att göra med. I spiltan bet han efter den som skulle sätta tränset på honom. Vilket ledde till att ingen ville ha honom. Han kastade även av många, speciellt vid hoppning - även fast han var en gammal hopphäst som tävlat i många år, vunnit många fina priser. Men ingen förstod riktigt honom. Jag lärde känna honom under ett ridläger som bäst. Alla andra hade redan önskat häst, och jag var kvar. Jag hade att välja på 3 hästar, men jag valde denna eldsjäl. Under de lektioner jag ridit honom, hade vi klickat. Han hade kastat av alla andra då de behandlade honom fel. Han var säker på hopp, men han behövde någon som lät honom fokusera på sitt arbete utan sparkar och piskor, någon som bara visade vägen fram. Resten skötte han exemplariskt.

På ridlägret fick jag riktigt känna av detta. De första dagarna var det uteritt, barbacka. Det var några helt otroliga dagar. Visst var han benig och hård att sitta på, men han var en ängel. Kände han att jag började glida åt ett håll, då saktade han ned och lät mig rätta till sittsen. Även fast det var nästan hela tiden, då jag är ur-usel på barbacka! ;) Han förstod mig på ett sätt som inte går att beskriva. Saknar det så himla mycket.

De resterande dagarna var det hoppning inomhus samt utomhus. Han älskade verkligen att hoppa! En sådan styrka han utstrålade, och vilja att arbeta.

Casander blev såld bara en månad efter ridskolan tog fart igen efter "sommar-uppehållet". Ingen ville rida honom, utom jag, och han kunde ju inte bara stå de andra dagarna. Raya tog över efter honom, men när även hon försvann dog gnistan i mig.

 

Jag orkade inte byta grupp igen, till tävlingsgruppen. Jag orkade bara inte. Jag ville bara vara, rida för att jag älskade det. Så jag slutade rida då min lärare tänkte flytta mig till tävlingsgrupp. Jag flyttades mellan olika grupper hela 5 gånger! För att jag "var för duktig". Visst, jag var glad att jag hamnade bland folk i min ålder, men vem vill byta så ofta? Vem vill höra "du är för duktig", inte jag iafl. Jag vill bara vara, lära i min takt tillsammans med hästen som är min andrepart..

Och vem vill komma till stallet och mötas av en tom box... Leendet dog ut både när jag hörde om Raya och Casander.